"Hemliga pappan", Andreas Ekström

Publicerad 2006 på Bokförlaget Forum

174 sidor

Betyg: 3

Den hemliga förstagångspappan drev en gång i tiden en blogg. Den blev snabbt en riktig snackis på internet och även jag ramlade in där några gånger. Hemliga pappan skriver om de nya tankar, perspektiv och känslor som växt sedan dottern Karin kommit till världen. Jag fortsatte inte läsa bloggen, men när jag nu några år senare såg boken i en reahörna blev jag lite nyfiken. Hur går det egentligen att överföra bloggtexter till bokform?

Nu är inte det här exakt de texter som publicerades på bloggen, men tonen är densamma. Intimiteten, ömheten och förundran är fortfarande kvar och det är det som är bokens stora behållning. Jag har slukar boken samtidigt som jag har skrattat, gråtit och känt mitt hjärta vidgas flera centimeter.

Det handlar inte bara om lyckan över Karins ankomst, utan också den ständigt närvarande rädslan och melankolin. Det gör naturligtvis att boken får en större rymd och känns mer äkta, livet är ju inte att hoppa direkt från en glädje till en annan. Vägen till nästa glädjestund är ibland krokig.

Om jag bara kunde få berätta för Karin, förklara det. Säga lite om hur det är, hur det kan vara, med kärlek och kärlekslängtan. Men då är jag fyrtiofem och hon är femton, jag kommer att vara lönnfet och försöka bekämpa det med en timme badminton i veckan, och hon kommer att vilja höra saker om livet och kärleken från någon annan än sin pappa. (s. 84)

Boken är upplagd med kärnfulla, korta texter i kapitel, och som författaren själv menar kan man läsa ett kapitel i taget lite då och då (men det faller ju på att den är en riktig sidvändare). Den är också utformad med syftet att passa i en skötväska, vilket är en rolig detalj. Omslaget passar titeln, med en bebis som finurligt tittar fram bakom en mans axel.

Ur genussynpunkt intresserar boken förstås också; hur många böcker är skrivna ur en fars perspektiv? Jag har bara läst Bill Cosby innan (Pappaliv), och då var jag nog ynka tolv år gammal! Jag minns att jag hade hemskt skojigt åt förlossningsscenen, då Bill går fram till sin utmattade fru och milt säger "Grattis älskling, du har gett liv åt en groda." Hemliga pappan är inte i första hand ute efter att roa, men lyckas ofta i alla fall. Att läsa en mans tankar kring något man dumt nog vanligen förknippar med kvinnor är uppfriskande. Män är ju faktiskt också människor, tack och lov.

Rent språkligt är boken en fröjd, men så är Andreas Ekström journalist också. Jag skulle beskriva språket som samtidigt poetiskt och direkt. Det är både sakliga händelser och stora känslor som ryms i de korta kapiteltexterna.

Betyget blir en stark trea.