"Den långa vägen ut ur helvetet" - Marilyn Manson (med Neil Strauss)

Publicerad 2007 på Pocketförlaget
321 sidor
Betyg: 3


I denna bok skriver artisten Marilyn Manson (Brian Warner) tillsammans med författaren Neil Strauss om sin väg till kändisskapet. Strauss ligger även bakom biografier med Mötley Crüe, Jenna Jameson och Dave Navarro. "Den långa vägen ut ur helvetet" utgavs första gången 1998 och slutar tidsmässigt 1997.

Berättelsen tar sin början i Brians barndom, när han tillsammans med sin kusin Chad utforskar farfarns källare och spionerar på honom. Brians farfar blir symbolen för allt som är smutsligt, perverterat, förvanskat och undangömt. Under bokens gång får vi följa Brians väg från den kristna skolan, det dåliga självförtroendet och den sexuella frustrationen i tonåren, till en tillvaro alltmer kantad av droger och extrema handlingar både på och utanför scen. Fram emot slutet av boken sluts cirkeln, och han inser att han nu är ännu värre än sin farfar.

Boken är uppdelad i tre delar: När jag var ett kryp, Deformologi och Hur jag fick vingar. Namnen syftar förmodligen på den transformation Manson anser att han genomgått. Allt han varit med om ansåg han hade gjort honom hård och likgiltig, men till slut verkade det vara på väg att rämna:

Jag funderade på om det förfallna, moraliskt fördärvade, vanärade missfoster jag blivit var döende (eller på väg att bli mördat) för att lämna plats för något nytt [...] Något som var fullt av självförtroende, något känslosamt, någonting fruktansvärt och vackert och mäktigt - Antichrist Superstar. (s. 270)

Språket i översättningen imponerar, och den är väldigt välskriven. Det, snarare än innehållet, räddar boken till en 3:a i betyg. Om man tittar till just innehållet, verkar mycket vara där enbart för att provocera. Många episoder beskrivs där bandet förnedrar sina fans och andra i sin närhet. Jag blir äcklad många gånger om när jag läser, men det är ju förstås ett konststycke i sig. Jag vill gärna bli berörd - i någon riktning - av det jag läser.

Det är svårt att läsa en biografi utan att ha åsikter om personen i fråga. Jag gick in i boken med att ha Manson på en piedestal, eftersom han i många intervjuer jag sett har gett ett väldigt intelligent och vettigt intryck. Att ifrågasätta det samhälle man lever i och samtidigt ställa sig i skottlinjen är modigt. Därför blev jag väldigt besviken då Manson här framstår som osäker, känslokall och nästan helt styrd av droger. Hans största motivation till att bli känd är att kunna bevisa för folk (bland de nämnda är till exempel gamla lärare och gamla mobbare) att de hade fel om honom och att han visst kunde lyckas. Om han nu är så individualistisk, varför skulle han vara så beroende av andras bekräftelse?

Det här med drogerna är intressant. Han säger å ena sidan att han missbrukar och å andra sidan att han kan sluta när han vill... Det låter ju som en fruktansvärt klyschig missbrukarfras. Det låter också som att han skyller ifrån sig i flera situationer. När de ska spela in en platta utvecklas det till en drogorgie som varar i flera månader. Manson frågar sig till slut om det bara är han som vill jobba, för att i nästa scen gå och dra i sig ännu mer knark. Något stämmer inte i den bilden och man får inte intrycket att han någonsin tar ansvar för sina handlingar. Varför skulle man ta ansvar när man kan skylla på knark eller att världen är rutten?

Han sammanfattar sin destruktiva existens rätt bra när han ska åka på sin kusin Chads bröllop:

Hur skulle han kunna förstå hur det var att stå på scen samtidigt som tusentals människor skanderade ditt namn? Att hålla sig vaken i tre dygn för att ta droger och se på när folk pissade, sket, piskade och fistade varandra bara för att det var roligt. Att gå och lägga sig på kvällen med ett bröst som fortfarande blödde efter en omgång med krossat glas, och med ett öppet sår i huvudet efter ett mikrofonstativ. (s. 264)

Efter att ha läst den här boken har jag känslan att Marilyn Manson har blivit som de människor han föraktar. Precis som de framstår han med total avsaknad av ödmjukhet, helt övertygad om att det är han som har rätt. Trots allt lever ju resten av befolkningen enligt honom på en lögn... Har han mer rätt för att han befinner sig på den andra sidan av spektrat än den kristna, amerikanska "medelsvensson"? Det tycker inte jag.

Trots att jag nu har läst en hel bok om Brian Warner tycker jag inte att jag vet så mycket mer om honom. Eftersom boken är så centrerad kring sjuka anekdoter tar det fokus från honom själv. Vid några tillfällen berättar han om sina känslor, men det är rätt sällan. Oftast handlar det då om att han känner sig rädd eller värdelös. Jag känner mig förvirrad över mina splittrade intryck om honom och vet inte hur mycket jag bör bygga på den här boken.

Betyget blir en ganska svag 3:a, men språket är bra och ganska fängslande, det är många privata foton och kommentarer från fans, lärare och klasskamrater samt vittnesmål och brev. Jag hoppas att Brian Warner kommer att skriva en uppföljare om några år, så får vi se om han verkligen tog sig ur det där helvetet.