Bokomslag

Det här med bokomslag är ett spännande ämne. Ett omslag ska ju spegla bokens innehåll, och locka "rätt" läsare till sig. Mycket eftertanke går säkerligen in i att välja. Själv går jag mycket på omslagets utseende när jag är på jakt efter en ny bok. Det sägs ju i ordspråket att man inte ska döma en bok efter dess omslag, men allt som oftast tycker jag faktiskt att jag får vad jag förväntar mig. I det här fallet är det förstås positivt!

Just nu läser jag en bok som jag har märkt att jag smyger lite med på bussen (vad lustigt det är när man ertappar sig själv med något!). Jag tycker nämligen att omslaget är lite för "girly". Det ser ut som en typisk historisk kärleksroman och av någon anledning vill jag inte riktigt förknippas med det. Jag har tydligen en fix idé att jag borde läsa intellektuell litteratur. Eller att det åtminstone ska se ut som att jag läser intellektuell litteratur. Det hela känns väldigt fånigt när man tänker efter. Jag läser väl vad tusan jag vill!



Ett omslag som har fastnat hos mig är det till "Ett öga rött" av Jonas Hassen Khemiri. Det vann också ett pris i den kategorin. Omslaget är vackert, stilrent och speglar bokens innehåll på ett fantastiskt, smart vis.

2005 såg jag Jonas live, och jag kan intyga att han både var vältalig och trevlig att vila ögonen på... "Ett öga rött" hade jag precis läst då, och det är sannerligen en bok och ett omslag jag kan tänka mig att återbesöka.

"Den långa vägen ut ur helvetet" - Marilyn Manson (med Neil Strauss)

Publicerad 2007 på Pocketförlaget
321 sidor
Betyg: 3


I denna bok skriver artisten Marilyn Manson (Brian Warner) tillsammans med författaren Neil Strauss om sin väg till kändisskapet. Strauss ligger även bakom biografier med Mötley Crüe, Jenna Jameson och Dave Navarro. "Den långa vägen ut ur helvetet" utgavs första gången 1998 och slutar tidsmässigt 1997.

Berättelsen tar sin början i Brians barndom, när han tillsammans med sin kusin Chad utforskar farfarns källare och spionerar på honom. Brians farfar blir symbolen för allt som är smutsligt, perverterat, förvanskat och undangömt. Under bokens gång får vi följa Brians väg från den kristna skolan, det dåliga självförtroendet och den sexuella frustrationen i tonåren, till en tillvaro alltmer kantad av droger och extrema handlingar både på och utanför scen. Fram emot slutet av boken sluts cirkeln, och han inser att han nu är ännu värre än sin farfar.

Boken är uppdelad i tre delar: När jag var ett kryp, Deformologi och Hur jag fick vingar. Namnen syftar förmodligen på den transformation Manson anser att han genomgått. Allt han varit med om ansåg han hade gjort honom hård och likgiltig, men till slut verkade det vara på väg att rämna:

Jag funderade på om det förfallna, moraliskt fördärvade, vanärade missfoster jag blivit var döende (eller på väg att bli mördat) för att lämna plats för något nytt [...] Något som var fullt av självförtroende, något känslosamt, någonting fruktansvärt och vackert och mäktigt - Antichrist Superstar. (s. 270)

Språket i översättningen imponerar, och den är väldigt välskriven. Det, snarare än innehållet, räddar boken till en 3:a i betyg. Om man tittar till just innehållet, verkar mycket vara där enbart för att provocera. Många episoder beskrivs där bandet förnedrar sina fans och andra i sin närhet. Jag blir äcklad många gånger om när jag läser, men det är ju förstås ett konststycke i sig. Jag vill gärna bli berörd - i någon riktning - av det jag läser.

Det är svårt att läsa en biografi utan att ha åsikter om personen i fråga. Jag gick in i boken med att ha Manson på en piedestal, eftersom han i många intervjuer jag sett har gett ett väldigt intelligent och vettigt intryck. Att ifrågasätta det samhälle man lever i och samtidigt ställa sig i skottlinjen är modigt. Därför blev jag väldigt besviken då Manson här framstår som osäker, känslokall och nästan helt styrd av droger. Hans största motivation till att bli känd är att kunna bevisa för folk (bland de nämnda är till exempel gamla lärare och gamla mobbare) att de hade fel om honom och att han visst kunde lyckas. Om han nu är så individualistisk, varför skulle han vara så beroende av andras bekräftelse?

Det här med drogerna är intressant. Han säger å ena sidan att han missbrukar och å andra sidan att han kan sluta när han vill... Det låter ju som en fruktansvärt klyschig missbrukarfras. Det låter också som att han skyller ifrån sig i flera situationer. När de ska spela in en platta utvecklas det till en drogorgie som varar i flera månader. Manson frågar sig till slut om det bara är han som vill jobba, för att i nästa scen gå och dra i sig ännu mer knark. Något stämmer inte i den bilden och man får inte intrycket att han någonsin tar ansvar för sina handlingar. Varför skulle man ta ansvar när man kan skylla på knark eller att världen är rutten?

Han sammanfattar sin destruktiva existens rätt bra när han ska åka på sin kusin Chads bröllop:

Hur skulle han kunna förstå hur det var att stå på scen samtidigt som tusentals människor skanderade ditt namn? Att hålla sig vaken i tre dygn för att ta droger och se på när folk pissade, sket, piskade och fistade varandra bara för att det var roligt. Att gå och lägga sig på kvällen med ett bröst som fortfarande blödde efter en omgång med krossat glas, och med ett öppet sår i huvudet efter ett mikrofonstativ. (s. 264)

Efter att ha läst den här boken har jag känslan att Marilyn Manson har blivit som de människor han föraktar. Precis som de framstår han med total avsaknad av ödmjukhet, helt övertygad om att det är han som har rätt. Trots allt lever ju resten av befolkningen enligt honom på en lögn... Har han mer rätt för att han befinner sig på den andra sidan av spektrat än den kristna, amerikanska "medelsvensson"? Det tycker inte jag.

Trots att jag nu har läst en hel bok om Brian Warner tycker jag inte att jag vet så mycket mer om honom. Eftersom boken är så centrerad kring sjuka anekdoter tar det fokus från honom själv. Vid några tillfällen berättar han om sina känslor, men det är rätt sällan. Oftast handlar det då om att han känner sig rädd eller värdelös. Jag känner mig förvirrad över mina splittrade intryck om honom och vet inte hur mycket jag bör bygga på den här boken.

Betyget blir en ganska svag 3:a, men språket är bra och ganska fängslande, det är många privata foton och kommentarer från fans, lärare och klasskamrater samt vittnesmål och brev. Jag hoppas att Brian Warner kommer att skriva en uppföljare om några år, så får vi se om han verkligen tog sig ur det där helvetet.

Bokfrågornas ABC del 1

Som många andra gjort innan mig kastar jag mig över Lilla O´s bokfrågor!


Bokstaven A:

1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.

Svar: Då skulle jag vilja säga Euripides Medea. En höjdare!

2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.

Svar: Lilith, av Anita Gustavsson, behandlar myten om Adams första fru med samma namn, samt honom själv.

3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?

Svar: Hur elefanten fick sin snabel var en tidig bok, liksom böcker från Disney-bokklubben mina föräldrar prenumererade på åt mig. Jag har inga egna barn och har inte läst dem för andras heller. Böcker av Astrid Lindgren (speciellt Emil i Lönneberga) minns jag också som väldigt tidiga.

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.

Svar: I Katherine Kerrs bokserie om världen Deverry finns en kontinent som verkar anspela lite på Afrika.

"Hemliga pappan", Andreas Ekström

Publicerad 2006 på Bokförlaget Forum

174 sidor

Betyg: 3

Den hemliga förstagångspappan drev en gång i tiden en blogg. Den blev snabbt en riktig snackis på internet och även jag ramlade in där några gånger. Hemliga pappan skriver om de nya tankar, perspektiv och känslor som växt sedan dottern Karin kommit till världen. Jag fortsatte inte läsa bloggen, men när jag nu några år senare såg boken i en reahörna blev jag lite nyfiken. Hur går det egentligen att överföra bloggtexter till bokform?

Nu är inte det här exakt de texter som publicerades på bloggen, men tonen är densamma. Intimiteten, ömheten och förundran är fortfarande kvar och det är det som är bokens stora behållning. Jag har slukar boken samtidigt som jag har skrattat, gråtit och känt mitt hjärta vidgas flera centimeter.

Det handlar inte bara om lyckan över Karins ankomst, utan också den ständigt närvarande rädslan och melankolin. Det gör naturligtvis att boken får en större rymd och känns mer äkta, livet är ju inte att hoppa direkt från en glädje till en annan. Vägen till nästa glädjestund är ibland krokig.

Om jag bara kunde få berätta för Karin, förklara det. Säga lite om hur det är, hur det kan vara, med kärlek och kärlekslängtan. Men då är jag fyrtiofem och hon är femton, jag kommer att vara lönnfet och försöka bekämpa det med en timme badminton i veckan, och hon kommer att vilja höra saker om livet och kärleken från någon annan än sin pappa. (s. 84)

Boken är upplagd med kärnfulla, korta texter i kapitel, och som författaren själv menar kan man läsa ett kapitel i taget lite då och då (men det faller ju på att den är en riktig sidvändare). Den är också utformad med syftet att passa i en skötväska, vilket är en rolig detalj. Omslaget passar titeln, med en bebis som finurligt tittar fram bakom en mans axel.

Ur genussynpunkt intresserar boken förstås också; hur många böcker är skrivna ur en fars perspektiv? Jag har bara läst Bill Cosby innan (Pappaliv), och då var jag nog ynka tolv år gammal! Jag minns att jag hade hemskt skojigt åt förlossningsscenen, då Bill går fram till sin utmattade fru och milt säger "Grattis älskling, du har gett liv åt en groda." Hemliga pappan är inte i första hand ute efter att roa, men lyckas ofta i alla fall. Att läsa en mans tankar kring något man dumt nog vanligen förknippar med kvinnor är uppfriskande. Män är ju faktiskt också människor, tack och lov.

Rent språkligt är boken en fröjd, men så är Andreas Ekström journalist också. Jag skulle beskriva språket som samtidigt poetiskt och direkt. Det är både sakliga händelser och stora känslor som ryms i de korta kapiteltexterna.

Betyget blir en stark trea.